Resan

Hej Sverige

IMG_1886

Från vänster: Kristina, Stephanie, Valeris, Peter och Kain

 

För er som inte vet så befinner sig jag, Stephanie, och Kain i Lettland för tillfället och besöker platsen som vi just nu arbetar med och för i vårt projektarbete. Vi tog båten över till Riga i torsdags eftermiddag och reser tillbaka hem till Stockholm igen i morgon efter drygt fem intensiva arbetsdagar här i Daugavpils. Vi ber om ursäkt för att vi inte laddat upp något tidigare under resans gång men internetuppkopplingen är begränsad där vi befinner oss och vi är glada över att äntligen lyckas komma in på kyrkans minimalistiska Wi-Fi.

Vi hade räknat med att ha tillgång till internet och att kunna hålla igång flödet här på bloggen men vi fick ändra på upplägget lite när vi smakat klart på the Daugavpils realityflash. Vi kommer att slänga upp våra texter successivt i efterhand istället och kan då slipa lite extra på dem för en ännu lite bättre läsupplevelse för er som lyckligtvis hittat hit.

Vi har hunnit med SÅ mycket under dessa dagar och jag personligen känner mig alldeles fullproppad med intryck som inte riktigt hunnit lägga sig, eller fått smälta vidare mycket i dagsläget. Jag förväntar mig att det kommer ta ett tag innan tankeverksamheten lugnar ned sig och slår sig till ro igen.

Tills vi hörs igen hälsar vi alla härifrån er i Sverige allt gott, och en fortsatt trevlig arbetsvecka.

 

Reflektioner kring resan till Daugavpils

 

Torsdagen den 13 mars var det dags för mig och Kain att åka iväg till Lettland för att besöka platserna och människorna som vi just nu tillsammans med de övriga linjerna på skolan riktar vårt fokus mot. Tillsammans med TV-eleverna Linus och Jenny samt deras lärare Mats skulle vi under fem dagar hämta material och erfarenheter på olika sätt, för att sedan ta med oss det hem till Sverige igen för att få en fördjupad bild av vårt välgörenhetsprojekt. Vi tog båten över från Frihamnen under torsdagseftermiddagen och beräknades vara framme i Riga dagen efter på fredagsförmiddagen. Därefter skulle vi färdas med bil de sista 30 milen ned till staden Daugavpils.

 

Det är mycket som jag i dagsläget efter min hemkomst fortfarande reflekterar över och det är nu i efterhand som jag börjar kunna sätta ord på det jag kände då, under resan. Jag som aldrig tidigare varit på en resa av den här typen förut eller gjort något liknande, kände mig rätt oförberedd och osäker på vad jag gjorde där när vi väl var framme. Jag skulle skildra en miljö, en känsla, en helhet, en helt annan verklighet än den jag kommer ifrån. Hur skulle jag lyckas göra det? Skulle mina ord räcka till och skulle jag känna att materialet jag producerade gav en rättvis återspegling av hur det faktiskt är?

Jag hade egentligen inga förväntningaröverhuvudtaget, varken innan resan eller på vägen dit. Jag hade ingenting att utgå ifrån sedan tidigare och inga som helst liknande erfarenheter. Jag kände mig bara glad när jag gick ombord på båten den där torsdagen och när jag åkte in till stan med Kain för att möta upp resten av gruppen på Gärdets tunnelbanestation. Jag kände mig sådär respirrig i kroppen och visste ännu inte vad det var jag skulle få vara med om och få uppleva under de kommande dagarna.

 

När vi var framme i Riga dagen efter, åkte vi ganska direkt med bilen vidare nedåt i landet för att ca fyra timmar senare vara framme i Daugavpils vid kyrkan som vi skulle bo i. Jag hade oroat mig om vart den skulle ligga och i vilket skick den skulle vara i, och allvarligt talat så trodde jag att vi skulle hamna långt ute på landet i en byggnad där vinden skulle vina mellan fasaderna och där det varken skulle finnas tillgång till el eller varmt vatten. Jag visste egentligen väldigt lite om vart jag var på väg, hur det skulle se ut och hur mycket det skulle skilja sig från hemma. Jag oroade mig om var vi alla skulle sova, hur det skulle bli med maten varje dag och om det ens skulle vara möjligt att kommunicera med människorna jag träffade där. Jag insåg dock ganska snabbt att så inte var fallet. Kyrkan var en stor och väl underhållen byggnad av putsfasad i beige betong och låg bara 5-10 minuter från stadens centrum. Väl framme på plats blev vi välkomnade av vår kontaktperson Nikolaj som var vår värd och även vår tolk under tiden vi var där. Han pratade flytande svenska och i Daugavpils pratade nästan alla ryska och ytterst få kunde prata engelska så vi var otroligt tacksamma över att ha honom med. Nikolaj är den kontakten som vi haft till Lettland under våra tidigare projektveckor och det är han som möter människorna på plats. Han bor i Daugavpils tillsammans med sin fru Slava och driver många hjälprörelser genom kyrkan som vi bodde i.

 

Vi fick möjlighet att besöka två familjer när vi var där. Den första familjen vi besökte var Aleonas familj. Det var en familj som bestod av mamma Aleona, hennes sambo och fyra barn. Aleaonas föräldrar gav bort henne när hon var liten, och Nikolaj var en av dem som tog hand om henne efter att hon blivit föräldralös. Vi fick komma hem till deras del av radhuset som de delade med en grannfamilj. Det kändes konstigt att kliva in i någons hem sådär. Det kändes också underligt att få lära känna Aleona under sådana annorlunda omständigheter där kameror var uppriggade och där hon satt och blev intervjuad av en person hon aldrig tidigare hade träffat. Hon var så modig och likaså hennes döttrar som vågade visa så många delar av deras personligheter. Vi alla fick komma Aleona nära inpå både känslor och tankar som rörde hennes barn och hennes egna liv. Jag minns att jag satt på en pall bakom Jenny som filmade och beundrade henne ju mer jag fick lära känna henne, genom de frågor som ställdes i intervjun, som Linus proffsigt höll i. Aleona var så klok och hon verkade ha en sådan levande kontakt med kärleken till både sig själv och sin omgivning trots omständigheterna som hon lever i och det hon hade varit med om.

Det var så häftigt att just där och då få se och känna hur mina fördomar föll platt ned till marken och det blev så tydligt att det nästan gick att ta på dem där de låg, gråa och vissna, på hennes matta på köksgolvet. Jag hade trott att hon skulle vara annorlunda och på något sätt skilja sig från oss svenskar. Jag hade omedvetet placerat henne i ett fack, och hade alla möjliga konstiga föreställningar om hur hon skulle vara. Jag vet inte varför jag gjorde på det viset och jag skämdes över att ha placerat och särskiljt oss från varandra. När jag insåg att allt bara var en falsk tolkning av verkligheten så drabbades jag av en stark känsla av att det lika gärna hade kunnat vara jag som satt där. Hon var vem som helst, precis som mig och som resten av vårt team.

 

Familjen bodde trångt och de sov allihop i ett och samma rum. Tänk om de hade kunnat se hur jag har det, i Sverige där ett eget rum nästan räknas som en födslorätt och där det ibland känns som att det egna utrymmet är grundläggande och en så himla viktig komponent för vår överlevnad. Den som gör att vi inte ryker ihop med våra nära och det där utrymmet som får oss att varva ned och få vara i fred. Jag kände mig skamsen samtidigt som jag var glad över att jag inte gick att läsa som en öppen bok, och hade det varit möjligt så hade mitt inre ändå varit skrivet på svenska så risken var föga stor att jag skulle ha blivit avslöjad gällande min otroliga rikedom hemma i Sverige.

 

Hela lördagsförmiddagen var vi på plats och filmade hos familjen och vid 12-tiden var det dags att åka tillbaka till kyrkan för att äta lunch. I bilen försvann jag ned i fundersamhet. Jag behövde bearbeta det jag nyss varit med om och jag hade blivit så rörd av intervjuerna att jag varit tvungen att hålla tillbaka tårarna. Jag visste inte om det skulle ses som respektlöst att låta dem rinna öppet, så av rädsla för det, så höll jag tårarna tillbaka medan vi var hos familjen.

 

När vi alla hade ätit lunch gjorde vi oss i ordning för att besöka familj nummer två, familjen Paublos. Familjen bestod av mamma, pappa och 11 barn, varav fyra som fortfarande bodde hemma. Vi åkte i ca 30 minuter för att komma fram till familjens hus som stod tillsammans med några skjul på en höjd omgivet av åkrar. Vädret den här dagen bidrog verkligen till en kuslig och dyster stämning. Det var kallt och ruggigt, och regnet var ständigt närvarande. Husen var sneda och vinda, fasaderna hoplappade, hus som led av brist på underhåll.

 

När vi parkerade bilen möttes vi av familjens tre söner. De hälsade och kramade först Nikolaj innan de hälsade på oss andra. Vi blev vänligt bemötta och genast visade in. Jag och Kain steg på medan tv-teamet filmade en stund utanför. Det här var verkligen en fantastisk familj. De log nästan hela tiden och det var så lätt att kommunicera med dem. Trots att vi inte kunde göra oss förstådda genom språket så fanns ju allt annat att ta hjälp utav, kroppsspråk, flaxande armar och gester. Jag älskade deras nyfikna och öppna sätt att bemöta mig på, och det påminde mig mycket om min mormor och alla de människor som jag träffade när jag var hos henne i Spanien.

 

Huset är väldigt litet och lågt i tak. Först kom man in i någon slags ytterentré där det inte fanns någon värme, precis som hos den första familjen. Det var iskallt och det stank av något jag inte riktigt kunde sätta fingret på, men som gjorde mig illamående. Jag vet inte om det var någon mat, kanske rå fisk. Jag minns ångesten jag fick när jag plötsligt blev osäker på om de skulle ha det lika kallt inne i huskärnan, men tack gode Gud så var det varmt och skönt där inne. Vi välkomnades sedan av resten av familjen, mamman, pappan och dottern. När jag befann mig där så minns jag att det var väldigt obehagligt för mig. Jag klev in i ett hus där någon uppenbarligen hade haft den stora makten att bokstavligt talat fått åren att stå still. Tiden hade stannat där inne och jag stod plötsligt i en tid som inte längre fanns. Jag hade rest tillbaka i tiden och jag reagerade så starkt att jag återigen kände det där illamåendet som jag kände när jag klev in i deras ytterentré.

De var så glada, skrattade, och det var liv och rörelse och en stämning och en känsla som de starkt förmedlade till mig. Jag sveptes in i mina egna felaktiga tolkningar som först ville förblinda mig för mina känslomässiga reaktioner jag mötte när jag klev in där. Jag trodde att jag visste hur personerna jag skulle möta skulle må. Att livet självklart måste ha varit hemskt och fruktansvärt och ett evigt lidande. Men jag såg ju något helt annat. De mådde inte dåligt, inte på det sättet som jag hade förväntat mig eller trott. De sken, ett sken av värme och glädje. Jag förstod att jag återigen konfronterades med mig själv och mina egna värderingar. Här hörde inte mina till, här hörde deras till. Så här var det där. Jag minns att jag var tacksam över att de inte kunde träda in i min kropp och mitt medvetande och få reda på hur jag har det hos mig i Sverige.

Jag kände mig som ett omskakat dockhus där ingenting längre stod där det skulle. Ingenting var längre i den ordning som det legat i innan och jag försökte att koppla ihop deras verklighet som kolliderade stenhårt med min. De hade inget indraget vatten och ett badrum var det inte tal om. De duschade på lördagar, en gång i veckan och då värmde de sitt duschvatten på spisen. Jag mötte även helt andra sätt att ta hand om hygienen på. De hade en konstig mackapär som de använde för att tvätta händerna med. Skulle jag tycka att de hade det bra? Vad innebär det att ha det bra, att vara nöjd med tillvaron?

Det var så mycket som hände i mig när jag var inne hos familjen Pablos att jag inte vet hur jag ska sammanfatta alltihop. Det kändes lite som om jag försvann där inne och inte riktigt var mig själv igen när jag gick ut och när det var dags för oss att åka hem. Jag vet att jag är en känslomänniska och att sådana här upplevelser påverkar oss alla olika och kanske påverkade mig extra hårt, men jag tror det är svårt att inte låta bli att slås omkull inombords hur tuff man än tycker sig vara.

 

Vi besökte även deras sommarläger, en matutdelning och en klädutdelning under dagarna vi var där. Jag känner sådan tacksamhet över att just jag fick åka, att just jag fick se med egna ögon. Det är så svårt att uttrycka i ord hur en miljö kan sluka en på det här sättet, sluta sig runt en och det är så svårt att beskriva dofter och sura, unkna lukter, som man tidigare aldrig mött förut. Det är svårt att beskriva hur man plötsligt byggs om inifrån. Där man står i en värld, en verklig värld, som inte kan liknas vid ens egen överhuvudtaget, som finns här, just nu, på en annan plats, i denna sekund men bara på en annan plats. Hur förmedlar man det, när man inte varit där själv? Det är frustrerande att inte veta hur jag ska använda orden för att skapa känslorna och tankarna.

 

Jag är så glad över att just jag var en av dem som fick åka på den här resan. Det som vi i Sverige gör idag, som att skänka våra kläder, våra pengar, saker, vår omsorg, det gör skillnad. Alla kan hitta sitt sätt att bidra på.

 

Jag fick se.

Vara där.

Vara i.

Vara med.

 

Jag hoppas att ni som kommer till vår gala känner att ni kan göra skillnad. För det gör ni. På riktigt.